|
Runorna kan läsas både från vänster till höger och från höger till vänster. Att läsa från vänster till höger var ändå det
vanligaste under vikingatid. När runorna läses från höger till vänster spegelvänds runorna. I vissa inskrifter blandas de olika läsriktningarna, och detta sker framförallt när en inskrift byter riktning. Runorna kallas då för vänderunor.
Om runorna står på huvudet, upp och ned, kallas de för stuprunor. Stuprunor används oftast när man byter läsriktning på ett inskriftsband. Stupade vänderunor är runor som är ristade både spegelvänt och upp och ned. |
|
Samma runa kunde ibland få olika utformning. ã-runan/o-runan finns i sju olika varianter. Dessa olika variationer beror på dels på vilken futhark som använts (se futharkerna ) och dels på vem som ristat.
ã-runan/o-runans sju olika varianter
Även m-runan finns i ytterligare två varianter. Den första där bistavarna bildar en ring. Den anses vara en äldre variant av m-runan som framförallt finns på det danska runstenamaterialet. Den andra varianten är den som ser ut som en vanlig m-runa, förutom att den är stungen. Denna m-runa anses vara någon form av övergångsvariant mellan den med rundade bistavar och den vanliga. Att m-runan är stungen har inget med ljudvärdet att göra, till skillnad mot de övriga stungna runorna.
m-runan med rundade bistavar och m-runan som är stungen
En annan runa som uppträder i vissa inskrifter är stols-s:et. Denna s-runa har samma ljudvärde som det vanliga s:et. Skillanden är som synes att runan fått en hellång huvudstav.
Stols-s
