rundjur

Runornas olika läsriktningar och variationer

Runorna kan läsas både från vänster till höger och från höger till vänster. Att läsa från vänster till höger var ändå det vanligaste under vikingatid. När runorna läses från höger till vänster spegelvänds  runorna. I vissa inskrifter blandas de olika läs­riktningarna, och detta sker framförallt när en inskrift byter riktning. Runorna kallas då för vänderunor.

Om runorna står på huvudet, upp och ned, kallas de för stuprunor. Stuprunor används oftast när man byter läsriktning på ett inskriftsband.

Stupade vänderunor är runor som är ristade både spegelvänt och upp och ned.

Samstavsrunor är helt enkelt runor som delar en och samma huvudstav. De används när man vill rista en lodrät runrad.

vanderunor
Vänderunor

stuprunor
Stuprunor

stupvanderunor
Stupade vänderunor

samstav
Samstavsrunor

Samma runa kunde ibland få olika utformning. ã-runan/o-runan finns i sju olika varianter. Dessa olika variationer beror på dels på vilken futhark som använts (se futharkerna ) och dels på vem som ristat.

Ås-runor
ã-runan/o-runans sju olika varianter

Även m-runan finns i ytterligare två varianter. Den första där bistavarna bildar en ring. Den anses vara en äldre variant av m-runan som framförallt finns på det danska runstenamaterialet. Den andra varianten är den som ser ut som en vanlig m-runa, förutom att den är stungen. Denna m-runa anses vara någon form av övergångsvariant mellan den med rundade bistavar och den vanliga. Att m-runan är stungen har inget med ljudvärdet att göra, till skillnad mot de övriga stungna runorna.

M-runor
m-runan med rundade bistavar och m-runan som är stungen

En annan runa som uppträder i vissa inskrifter är stols-s:et. Denna s-runa har samma ljudvärde som det vanliga s:et. Skillanden är som synes att runan fått en hellång huvudstav.

Stols-s
Stols-s