rundjur

Om runstenar

Att resa runstenar är en gammal och unikt skandinavisk företeelse. I Sverige finns cirka 2270 vikingatida runstenar, i Danmark finns det omkring 400 och i Norge inte mer än 138 stycken. De första runstenarna ristades under 300-talet i Sverige och Norge men det största antalet runstenar restes under sen vikingatid. Denna mer intensiva runstensperiod i Skandinavien började i Danmark i slutet av 900-talet och slutade i Mälardalen vid mitten av 1100-talet. Runstensresandet hör förmodligen i första hand till ett starkt socialt och ekonomiskt samhällsskikt. I Sverige handlar det framför allt om besuttna bönder och stormän medan runstenarna i Danmark, inräknat Skåneland, kopplas till kungamakten och riksenandet.

Runstenarna är i första hand offentliga minnesmonument och inskrifterna är oftast minnestexter över avlidna familjemedlemmar, även om det finns personer som låtit resa stenar över sig själva, eller till minne av någon händelse. Runstenarna ses gärna som någon form av arvsdokument, dels på grund av textinnehållet, men också på grund av runstenarnas placering i landskapet, som ofta förknippas med olika gränsdragningar.

Källbyås

Tack vare att många runstenar sannolikt fortfarande står på ursprungsplats kan man få en bild av stenarnas olika ursprungsmiljöer. Runstenarna finns i dag vid vägar, vadställen, äldre bebyggelse och gränser, samt på gravfält och tingsplatser. Dessa typer av platser anses vara runstenarnas ursprungliga miljöer då de ofta sammanfaller med varandra. Vägar och gravfält sammanstrålar ofta, och broar vid vattenleder kan uppfattas som ägogränser och tingplatser kan ha anknytning till gravfält. Runstenar finns också i kyrkor eller strax intill dessa och uppfattas ofta som sekundärt placerade. Även vid kyrkplatser sammanfaller flera av runstenarnas uttalade ursprungsplatser, såsom gravfält, vägar och i vissa fall också tingsplatser, och ändå anses oftast runstenarna vara flyttade till kyrkplatserna.

Många förknippar runstenarna med vikingatågen, men vad beträffar inskrifter som berör utlandsfarare är de ganska få. Av det totala runstensmaterialet i Skandinavien är det knappt 10% som nämner utlandsfarare, vilket möjligen kan stärka runstenarnas funktion som arvsdokument eftersom majoriteten av stenarna berör de människor som levde här hemma, och utlandsstenarna visar de problem som uppstod när en anhörig dog utomlands.