rundjur

Runstenar och kristnandeprocessen

Nordbornas övergång från hednisk sed till kristen tro ses som en lång och utdragen process som började under 800-talet och fortgick ända in på 1100-talet, för att då mer eller mindre avslutas. De senvikingatida runstenarna restes under den period som Norden kristnades. Man anser att kristnandeprocessen rent geografiskt har gått från söder till norr och från väster till öster, vilket stämmer bra överens med runstenarnas datering, även om det finns regionala skillnader. De senvikingatida runstenarna kan tydligt kopplas samman med kristendomen, både utifrån de korsförsedda runstenarna samt runstenar med en tydlig kristen runinskription, oftast i form av en bön.

I Sverige finns det drygt tvåtusen senvikingatida runstenar varav 58% är korsförsedda. Jämför man med Norge finns där endast två korsförsedda runstenar, och i Danmark rör det sig om 16% korsprydda stenar. Det är alltså i Sverige som de korsprydda runstenarna är ett vanligt inslag i runstens­traditionen. Även de senvikingatida runstenarna utan kors anses vara kristna då det finns korslösa stenar med böner samt att parstenar, då den ena är korsmärkt och den andra inte, borde vara lika kristna. Det går inte att vara helt säker på att alla korslösa senvikingatida runstenar är kristna. I Södermanland finns det tre och i Västergötland två senvikingatida runstenar som är direkt kopplade till asaguden Tor.

sm60kors

En annan koppling till kristendomen är brostenarna. Dessa runstenar omnämner i första hand ett brobygge som gjorts för någons själ eller till Guds behag. Stenar som står vid vattendrag bör betraktas som brostenar eftersom vägförbättring och brobygge låg i kyrkans intresse och ansågs som en god gärning av kyrkan. Brobyggandet blev en handling jämförbar med gåvor till kyrkan.

Runstenarna som kristna monument torde ha börjat med Harald Blåtands runsten i Jellinge på Jylland. I Jelling-monumentet finns den enda kända runstenen där en korsfästelsescen avbildats, och stenen anses vara från omkring år 960. Det var alltså i Danmark som de kristna runstenarna började resas, men det är i Norge och Sverige de äldsta urnordiska runstenarna finns. Förklaringen till detta är nog att det rör sig om olika typer av runstens­monument. De urnordiska och övergångsperiodens runstenar är inte kristna monument som majoriteten av de senvikingatida runstenarna; de hör alltså inte till samma resartradition.

De yngsta vikingatida runstenarna torde vara ristade under 1100-talets första hälft. De sista runstensmonumenten är de så kallade Eskilstunakistorna, som var en form av gravmonument resta på de tidig­medeltida kyrkogårdarna. De består oftast av fem stenhällar i form av en kistliknande konstruktion som har två gavlar, där runorna oftast är ristade, två sidohällar och ett lock. Dessa Eskilstunakistor räknas inte till de vanliga runstenarna utan ses som en egen monumentgrupp som snarare är en form av gravsten.


runstensbro

Det är sannolikt denna typ av bro/vägbank som åsyftas i runinskrifterna, även
om fribroar också har uppförts. Denna bro/vägbank finns på Lejre førsøgs-
center i Danmark. Det är ett försökscenter för experimentell arkeologi.