rundjur

Futharkerna

Runinskrifterna är de äldsta originaldokumenten på svenska, danska, norska, färöiska och isländska. De äldsta runinskriptionerna är skrivna med den 24-typiga urnordiska futharken och språket kallas urnordiska. Dessa inskrifter är fåtaliga och ofta svårtydda då de har ett något dunkelt innehåll. Det var inte förrän på 1800-talet som den norske språkforskaren Sophus Bugge lyckades tyda de urnordiska runornas ljudvärden.

Urrunrad

Den 24-typiga urnordiska futharken

Det skedde stora språkförändringar under 700- och 800-talen, vilket ledde till att man konstruerade den vikingatida 16-typiga futharken. Man minskade antalet runor i futharken, vilket innebar att en och samma runa fick representera fler än ett ljudvärde. Skiftet berodde förmodliogen på att det uppstod nya ljud i språket som inte motsvarade de som fanns i den urnordiska futharken. Man stod inför två alternativ: antingen fick man utöka futharken med ännu fler runor, vilket inte var att föredra varken för ristare eller läsare, eller minska antalet runor och ge varje runa flera ljurdvärden. Omkring år 800 uppkom den 16-typiga futharken i två olika varianter och var resultatet av en medveten skriftreform. Dessutom hade man ordnat det så att den ena futharken var avsedd för ristning i sten och den andra i trä.

Normalrunor

Den 16-typiga futharken med normalrunor,
i första hand avsedd för stenristning

Kortkvistrunor

Den 16-typiga futharken med kortkvistrunor,
i första hand avsedd för träristning

Normalrunorna kallas också för danska runor, och kortkvistrunorna kan också kallas svensk-norska runor eller Rök-runor. Detta beror i första hand på den äldre runforskningens teorier om runornas härkomst. Kortkvistrunorna är alltså en förenkling av normalrunorna, men utvecklingen av den vikingatida futharken forsätter. Den tredje och sista futharken från vikingatiden är den stavlösa, som är en extrem form av kortkvistrunorna. De stavlösa runorna kallas också Hälsingerunor på grund av att de första inskrifterna med denna runrad påträffades i Hälsingland. De stavlösa runorna bygger i princip på kortkvistrunorna, men man utesluter huvudstavarna. Det är bistavarnas placering i toppen, mitten eller nedtill på skriftbandet som avgör hur runorna ska uppfattas. Dessa runor är vikingatidens snabbskrift och precis som kortkvistrunorna är de avsedda för ristning i trä. Tack vare att man under 1000-talet har ristat runstenar med denna runrad har den sparats åt eftervärlden. Det tog några generationers runforskare innan någon lyckades knäcka koden bakom de stavlösa runorna. Det var Magnus Celsius (1621-1679) som kom fram till lösningen, och hans son Olof Celsius (1670-1756) lyckades slutligen reda ut de sista pusselbitarna angående R-runan.

Stavlösa runor

Den 16-typiga futharken med stavlösa runor, den vikingatida snabbskriften


De vikingatida runornas olika ljudvärden

Den tredje runan i futharken heter "thorn" och ljudvärdet för denna runa är ett läspljud. Runan kan beteckna både det tonlösa och det tonande läspljudet, som i engelskans "think" och "that". I isländskan finns runan kvar i alfabetet men är uppdelad på två bokstäver; þ för tonlöst "th" och ð för tonande "dh".

Under början av 1000-talet låter man precisera den 16-typiga runradens ljudvärden genom att sätta punkter på i-, k-, och u-runorna. De stungna i-, k- och u-runorna kommer nu att beteckna ljuden "e", "g" respektive "y/ø". I slutet av 1000-talet blir även t-runan och b-runan stungna och får då ljudvärdena "d" respektive "p". Innan de stungna runorna togs i bruk hade de vikingatida runorna, som tidigare nämnts, flera ljudvärden per runa.

runljud egyor

Den nasala ã-runan fick under under 1000-talet ljudvärdet "o" och något senare byter R-runan ljudvärde från palatalt r-ljud till först "e", i vissa inskrifter, och slutligen till "y". R-runan finns också i den urnordiska futharken och uttalades på ett liknade sätt, men den kan också translitteras med z eftersom runan under äldre tid står för ett tonande s-ljud. R-runan används i första hand i slutet av ord, som i ordet eftiR.


De medeltida runorna

Helstungna runor

Den helstungna eller medeltida runraden

Vid år 1200 var det medeltida runalfabetet utvecklat. Man kallar det för runalfabet eftersom runorna fick samma ordning som i det latinska alfabetet, som också brukades under samma tid. Runristarna har inte hittat på nya runor då de skapade det medeltida runalfabetet utan de återanvände de runtyper som fanns hos normalrunorna och kortkvistrunorna. Senare övergick de flesta helt till det latinska alfabetet men behöll runan/bokstaven þ. Under 1300-talet försvann den från det svenska alfabetet och ersattes av bokstavskombinationen "th". Bokstaven ð för tonande läspljud som finns i dagens isländska har alltså aldrig funnits i det svenska alfabetet.